Ågelsjösyndromet

Underbara Ågelsjön! Det är bara det att stället lockar mer till nedvarvning än uppeppning.
Mer bad och mys än hårda sends. Jag har sagt det förr och jag säger det gärna igen, jag älskar att klättra hårt men kanske älskar jag en kopp kaffe under klarblå himmel lite mer....iallfall i nuvarande tillstånd.

 Vi längtade efter stora berget! Med starka barn och tappra mammor, pappor och annat löst folk;) påbörjade vi den lilla vandringen dit på lördagen. Kanske hade vi siktet inställt på blod, svett och tårar men det gick ju smärtfritt. Och belöningen att få klättra där var precis så härligt som jag hade förväntat mig. Bra också att tradklättring står på schemat nu, det blir liksom lagom utmaning för samtliga i familjen fast på olika vis.

Jenny och jag kom snabbt fram till att det inte var antalet leder som klättrades utan tiden det tog för att få det rättvist. Efter Emil och Johans bestigning av " Mörkret faller..." drog vi av varsina två, på topprep.

Som tur var hade vi med oss fler "ropeguns", för säga vad man vill om tjockisklättring men ledklättrar det gör jag inte. Calle satte gladeligen upp rep på Mowgli och fick därmed också beta av en gammal goding.

Undertiden introducerade Linus Alma i splelandets underbara värld.

Som vi alla vet är en resa bort bara halva vägen. Förr eller senare måste packet också transporteras tillbaka.

Vi tankade hela samlingen med resten av matsäcken och laddade för promenaden tillbaka. Vi hade nog väntat oss att få bära barn, packning och gravida mer eller mindre hela tiden. Tji fick vi! Iställer genomljöds skogen av glada skratt och lite "Vi gå över daggstänkta berg fallera"-känsla,  fast med sol istället för dagg, hela vägen tillbaka.

Väl framme i husvagnen var våra barn dessutom heltokgia så vi kunde nog ha promenerat ett par kilometer till utan problem.

Helgen bjöd också på, sportklätting, premiärtradning och njutningsfulla bad både av stora och av små. Alla som inte badade fick smaka på Linus vattenkanon istället!