Träning för klättring?

Folk är så himla duktiga!
Nu ska jag behandla ämnet, träning för klättring.
Det där med att träna klättring ligger inte i linje med mitt tänk. Vadfödådå?, som en känd figur jag växte upp med sa en gång på det glada 80-talet. Ja, jo jag vet att det kanske skulle vara bra att träna mer klätterspecifikt, men bra för vem? Jag vill ju bara klättra för att jag mår så fruktansvärt bra av det och för att det ska vara roligt. För mig är det viktigaste att ha kul på väggen och inte bli frustrerad varje gång jag tvingas till en "fegisflash". Ja visst är det kul att bli bättre också, men hur kul är det om det står bålövningar på onsdagens träningsschema och jag känner för att ligga i legohögen och göra armhävningar med Nils/Melker/Linus på ryggen?
Jag är väldigt medveten om min svagaste länk, skallen! Den skulle jag gärna träna bort. För visst vore det kul att toppa ur hela problem då och då, även om sista flyttet inte känns 110%. Men det kanske är försent nu när det är X-antal år sedan jag fyllde 25 och blev begåvad med ett fullt utvecklat konsekvens/riskanalystänkande, (!?) Som sagt, jag tycker helt enkelt att jag har gjort mina månader i rehabträsket. Det känns liksom inte viktigt att bli starkare i bålen när det ändå är slutjuggen som alltid sitter på fel ställe. Det är lätt att bli stark och svårt att blir bra! MEN, om någon har en mirakelkur i starkare "antirehabpsyke" lovar jag att också jag ska börja träna för klättring.

Om projekt

Nu ska här bli andra bullar! Med andra menar jag inte sådana som bakas i ugnen och doftar kanel och inte sådana som bakas i magen och doftar bara underbart. Jag menar klätterbullar. Jag är väldigt bra på att glida undan sånt som jag i smyg står och sneglar på. För att inte tala om alla mer eller mindre bra anledningar jag kommer på för att slipps testa diverse problem.
- Njaeej, den är för tung, för svaig, för crimpig, för hög, för dålig landning osv osv. Men de två sistnämnda anledningarna eller undanflykterna tänker jag med bestämdhet hålla fast vid. Det är helt enkelt inte värt det. Eftersom jag, rätt nyligen;) fyllde tjugofem, och därmed bör ha ett fullt utvecklat konsekvens/risktagartänkande tänker jag att jag har gjort mina månader i rehabträsket.
Det finns andra problem jag kan göra. Nu ska här projekteras!
Tidigare har vi mest åkt ut och klättrar för att få klämma lite sten, få frisk luft i lungorna, mossa i håret och för att få den där lite löjliga känslan av nöjdhet när man står där på toppen av en liten sten. Precis som ett litet barn,
-Haha! Jag kom upp den HÄR svåra vägen.
Nu har jag bestämt mig för att komma upp för ännu svårare vägar och för att det kan få ta fler än tio försök att komma upp.
Så nu ska här skrivas en ticklist, synkad med Emil, utan dess like. Nybakade bullar, barn och paddor ska packas in i bilen och vi ska ut till samma sten om och om igen tills stenens svåraste väg är besegrad, och jag återigen får stå däruppe med armarna i vädret och vråla
-JAaaaaa!!!