Skador, en petitess.

Lagom till att Emils finger blev bra har nu jag ont. Klassisk A2 pulleysmärta. Tror inte att jag har dragit av något. Efter ett pass för ca tre veckor sedan började det göra ont. Inflammation, överansträngning? Tvingas nu till tråkträning i gymmet vilket har lett till första träningsvärken på flera månader och hemgjord träningsmojäng.
Skidspåret är dock inte fy skam och stenarna utomhus ligger ju i alla fall under ett blött kallt täcke. Dessutom, vad är väl en fingerskada när vi har tre friska barn i livet. Tankarna går till det stora landet i väster och tragedin som hänt där. Fy fan! Jävla idioter! God jul på er allihopa!

Träning för klättring?

Folk är så himla duktiga!
Nu ska jag behandla ämnet, träning för klättring.
Det där med att träna klättring ligger inte i linje med mitt tänk. Vadfödådå?, som en känd figur jag växte upp med sa en gång på det glada 80-talet. Ja, jo jag vet att det kanske skulle vara bra att träna mer klätterspecifikt, men bra för vem? Jag vill ju bara klättra för att jag mår så fruktansvärt bra av det och för att det ska vara roligt. För mig är det viktigaste att ha kul på väggen och inte bli frustrerad varje gång jag tvingas till en "fegisflash". Ja visst är det kul att bli bättre också, men hur kul är det om det står bålövningar på onsdagens träningsschema och jag känner för att ligga i legohögen och göra armhävningar med Nils/Melker/Linus på ryggen?
Jag är väldigt medveten om min svagaste länk, skallen! Den skulle jag gärna träna bort. För visst vore det kul att toppa ur hela problem då och då, även om sista flyttet inte känns 110%. Men det kanske är försent nu när det är X-antal år sedan jag fyllde 25 och blev begåvad med ett fullt utvecklat konsekvens/riskanalystänkande, (!?) Som sagt, jag tycker helt enkelt att jag har gjort mina månader i rehabträsket. Det känns liksom inte viktigt att bli starkare i bålen när det ändå är slutjuggen som alltid sitter på fel ställe. Det är lätt att bli stark och svårt att blir bra! MEN, om någon har en mirakelkur i starkare "antirehabpsyke" lovar jag att också jag ska börja träna för klättring.

Om projekt

Nu ska här bli andra bullar! Med andra menar jag inte sådana som bakas i ugnen och doftar kanel och inte sådana som bakas i magen och doftar bara underbart. Jag menar klätterbullar. Jag är väldigt bra på att glida undan sånt som jag i smyg står och sneglar på. För att inte tala om alla mer eller mindre bra anledningar jag kommer på för att slipps testa diverse problem.
- Njaeej, den är för tung, för svaig, för crimpig, för hög, för dålig landning osv osv. Men de två sistnämnda anledningarna eller undanflykterna tänker jag med bestämdhet hålla fast vid. Det är helt enkelt inte värt det. Eftersom jag, rätt nyligen;) fyllde tjugofem, och därmed bör ha ett fullt utvecklat konsekvens/risktagartänkande tänker jag att jag har gjort mina månader i rehabträsket.
Det finns andra problem jag kan göra. Nu ska här projekteras!
Tidigare har vi mest åkt ut och klättrar för att få klämma lite sten, få frisk luft i lungorna, mossa i håret och för att få den där lite löjliga känslan av nöjdhet när man står där på toppen av en liten sten. Precis som ett litet barn,
-Haha! Jag kom upp den HÄR svåra vägen.
Nu har jag bestämt mig för att komma upp för ännu svårare vägar och för att det kan få ta fler än tio försök att komma upp.
Så nu ska här skrivas en ticklist, synkad med Emil, utan dess like. Nybakade bullar, barn och paddor ska packas in i bilen och vi ska ut till samma sten om och om igen tills stenens svåraste väg är besegrad, och jag återigen får stå däruppe med armarna i vädret och vråla
-JAaaaaa!!!

Klätterfilm

Vilken härlig helg det blev! Släktträff i Örebro följdes upp med bouldering i Rosendal. Det blev Tina som stod för klättrandet eftersom mitt finger inte ens ville dra i uppvärmningsproblemen. Det fanns dock ett problem där vänsterhanden inte behövdes. Det är skönt att få komma upp på toppen en gång i alla fall. Lägerbålsblocket var helt klart värt ett besök för den som har vägarna förbi. I fredags var vi vid Campusblocket där Tina körde laps i skenet från led-lamporna. Håll till godo!

Stor och stark eller liten och svag?

Nya arbetsplatser och nya härliga, superduktiga klättrande kollegor. Ok, hur ska jag tackla det här nu...
Jag, 37 årig trebarnsmorsa med något begränsade träningsmöjligheter och antal sovtimmar.
Dom, ungdomar i sina bästa år med endast sin egen tid att ta hänsyn till, eller hur?!
Nu gäller det att inte jämföra sig med DOM utan att hantera situationen på ett smart sätt.
Hur då då? Jo, kanske genom att se, lära och inspireras.
Men hur ska jag, om jag överhuvud taget ska, inspireras till att förbättra min absolut svagaste sida, urtoppningar, när man ser de unga starka friska och hela toppa ur det ena hårda problemet efter det andra? Jag erkänner gärna att det är frustrerande. Det är inte sällan jag sitter där och tittar upp och tänker att jag nog skulle kunna göra det där om det var första flytten på problemet istället för sista. Ska jag kanske bara fortsätta vara feg och smart? Jag hör ofta historier om folk som opererat korsbandet och drar av det igen. Där vill inte jag hamna. Så, jag får nog hålla mig till fegisklättringen helt enkelt och tänka den klassiska tanken "Du är bra som du är":) Och bara jämföra mig med människor i samma situation i livet som jag. Bla, bla, bla...nästa inlägg tack:)

Tro på det!

Oavsett om du tror på att du kommer att klara det eller inte så kommer du att få rätt!

Fem nyanser av trötthet

Tinas första jobbvecka och med andra ord min första riktiga pappavecka.

Första nyansen
Helgen innan veckan var vi på bröllop i Rättvik. Tröttheten efter sådana tillställningar brukar sitta i ganska länge men inte en hel vecka väl...

Andra nyansen
Sprungit måndag, tisdag, onsdag och torsdag varav tisdag ganska långt och klätterutflykt onsdag och fredag, men man är väl lite tränad och ska väl inte bli så trött av det...

Tredje nyansen
Laga mat varje kväll med tre trötta hungriga barn i hasorna samt lite allmänt vardagsroddande och shopping borde inte ta musten ur en wannabe ultralöpare eller....

Fjärde nyansen
Barnvakt i helgen åt två kusiner. Stoj och stimm. Fem barn 1-6 år gamla kan bidra till lite trötthet, men vädret var fint och vi kunde vara ute så det var inte så jobbigt eller....

Femte nyansen
Borelia igen för fjärde eller femte gången... Puh det kanske finns en förklaring till tröttheten som jag vill acceptera ändå. Men veckan som kommer ska vi (jag och Nils) träna hårdare, på att ta det lugnt...

Klättergym med bebisgrop.

Så har det då hänt, äntligen! Uppsala har fått ett klättergym som med dagen kräsna klättrare bör hålla måttet. Ett finfint ställe att träffa likasinnade på, träna, fika, imponeras av parkour och skejtmänniskorna. Hörde faktiskt bara positiva tongångar i Hus1 idag. En av de bästa sakerna med klätterdelen är att den har en egen bebisgrop. En ca. 10 kvm stor yta där inga bebisar under ett kan ta sig ifrån. Så kom igen nu alla föräldralediga på torsdagar kl. 10 tar ni med era småttingar och träffas och byter baciller och beta!

Husvagnen

Vår fina (läs gamla, slitna, sunkiga men ack så älskade) husvagn får komma ut och röra på sig igen.
Tack vare ett bröllop, Emil och Kristina, får vi ytterligare ett tillfälle att dra iväg med vår " mysmobil".
Kanske är det mina barndoms somrar kanske är det min bisarra böjelse för lukten av fukt och gammal broccoli jag vet inte vad men husvagnslivet har en speciell plats i mitt hjärta. Som tur är verkar samtliga familjemedlemmar hålla med. Eftersom barns största behov i allmänhet är att vara nära sina föräldrar är det inte så svårt att förstå dem. Och eftersom den här mammans största behov är att röra på sig passar det ju perfekt med ett pyttelitet mobilt hem. Linus kikar ibland ut genom fönstret på morgonen och säger
-Jaha, var det här vi var. Jag skulle bara kolla.

Vilken resa!

-Vilken resa vi har varit med om den här sommaren!
Det är Linus egenhändiga sammanfattning av sommaren när vi är på väg hem från landet en lördag i mitten av augusti.
Jag kunde inte ha summerat det bättre själv.
Det har hänt förrut att jag har känt mig nöjd i slutet av sommaren. Ja, man har liksom hunnit med allt det där man ville under sommaren och hösten är ganska välkommen.
Vi har badat, klättrat, druckigt förmiddagskaffe fram till lunch, käkat färska räkor, sett nya ställen, gjort nya saker och liksom bara varit tillsammans.

Linus och Melker röjde järnet på förmiddagarna i lekparker och vi klättrade järnet på eftermiddagarna. Nils kröp omkring i förtältet och roade sig med diverse kastruller.

Nils testar de Åländska bangolfbanorna.

Linus med en av fångsterna från havet

Melker på solvarm klippa i solnedgången, Gryts skärgård.

 

Prestationsmässigt gick det för min del sådär. Några gamla "projekt" avslutades och några kom till på listan. Jag kan bara konstatera att ledpsyket inte är på topp efter knäoperation och graviditet, men skam den som ger sig.

Semestern avslutades i princip som den började, med en helg på Åland. Efter en lång semester börjar ju förrådet sina lite:)

Ambitioner

Hur högt ska man lägga ribban?
Med det liv vi lever nu med bebis, dagisstyrelsemöten, bilbanor som ska köras, kissiga lakan som ska tvättas, bullbak och lattedrickande, ja ni vet hur det är, gäller det att hitta den däringa lagoma nivån för ribban.
Visst drömmer vi om att göra långturer i Lofoten och Kalymnos har vi ännu inte besökt. Visst vill vi klättra tre gånger i veckan, springa kanske lika många, måla om några rum, städa lite oftare och sånt där. Just nu handlar det mest om att prioritera. Städning är låååångt ner på listan.
Jag blir ändå ganska nöjd med mig själv när jag nästan dagligen inser att jag, på många gamla kloka människors inrådan, tar vara på tiden med barnen. Ok, jag tycker också att det är skitjobbigt att hela tiden vara så trött och det är ju underbart att få lämna över bebisen till nån annan ett slag, men jag njuter också av det och lägger undan doften av bebishud, känslan av en barnhand som smyger sig in i min, sagostunderna på kvällen, i minnet.
De där gamla kloka säger ju ta vara på tiden, det går så fort. Det gör verkligen det, skrämmande fort. Kanske håller jag också på att bli en av de där gamla och kloka.
Bergen och klipporna finns kvar. Det gäller bara att ha jobbat ihop tillräckligt med pensionspengar så att det finns kosing nog att ta sig dit med:)

Åh Åland. Härligt! Eftersom vi alltid vill klättra var vi inte sena att nästan direkt efter Fontan boka nästa resa. Dessutom var våra öl och Tobleroneförråd nästan slut och då passar ju en tur till Åland alldeles utmärkt. Klart hade för ovanlighetens skull lovat finväder och det var även dags att låta husvagnen sträcka på benen.
Med fint sällskap, restaurangbesök och minigolfturnering blev helgen en härlig minisemester.

Fontanfilm

Nu kommer den kanske något långa filmen från Fontan (11.5 min). Det bjuds på en del sends, barnbus och trevlig musik. För den som ändå tröttnar rekommenderar jag en liten räkneövning:
- Hur många handavtorkningar på byxorna under klättring syns i filmen?

Det var ofta suboptimalt stick, men det gick rätt bra ändå. Vad vi inte visar är alla de problem som vi inte kom upp för. Högst upp på min lista inför nästa besök står nog Little Karma i Isatis och Retour aux sources i 95.2. Fina problem som jag var hyfsat nära på. Kanske kan jag klippa ihop en liten förnedringsfilm från Little Karma senare. Det ser ju rätt kul ut när man är nästan helt uppe och sedan hasar ned för den rätt flacka toppen. Det är dock inte så skönt. Ömma revben och lite mindre skinn på armen blev resultatet. Konstigt att man vill dit igen...

Vad fick jag gjort?

När vi åkte till Fontan denna gång var det som att åka för första gången för mig. Första gången vi åkte 2009 hade jag en fyra veckor gammal trasig A2 pulley och klätterförbud, inte de bästa förutsättningarna.
Andra gången vi åkte 2010 hade jag ett trasigt korsband med mig i bagaget, inte de bästa förutsättningarna.
År 2011 hade jag tjock mage så då åkte vi till Åland istället. I år skulle jag då få lite revansch. Med tre barn och väskorna fulla med lego, snuttefiltar, välling, blöjor och en och en annan klätterpinal började vår resa kl 04.30 på lördag morgon den 5/5, Melkers fjärde födelsedag. Han har nu firat tre av fyra födelsedagar med chokladtårta i Fontan.
Kl. 17 samma kväll var vi i Elephant och klättrade. Varje dag hotades det med regn så varje dag klättrade vi som om det var den sista. På morgonen vaknade vi dock till solsken alla dagar utom den första. Då satt vi inne och pimplade kaffe, läste förare och spelade vändtia, Linus nya favoritspel.
En vilodag fick vi och den spenderades traditionsenligt på Decathlon.
Sex klätterdagar på en vecka är inte dåligt. Linus och Melker hade nog flest sends med sig hem, Nils körde bulldozer med sin lilla hand i sanden och en hel del av den, sanden alltså, hamnade nog i hans mage.
Jag hade tre mål,
1.  att få göra La Marie Rose, Fontans första 6a, check! Men fy f-n för nedstigningen, tur att Björn var med och kunde rädda mig...

2. La Voie Michaud i Elephant, check! Det gick lite för lätt bara, men som sagt med en hel kropp så...

3. Att göra en 7a. Det blev Rince-Mi i Roche Hercules. Ska man prestera är det ju bäst att göra något man är bra på, d.v.s. låga,  tak och campusproblem. Lite för lätt trots att hålen var tokblöta och slutjuggen var en vattenpöl men som sagt passar det så passar det.

Trevliga resor ger ju mersmak. Varför vänta till våren när det är en härlig höst innan. Om jag nu inte får jobb till hösten kanske vi kan bränna ner i september igen.

Kabrolepudding

När vi har varit hemma i nästan fyra dagar börjar sugen efter mera resa komma krypande igen. Det där med att varje kväll sitta och mumsa i sig "Kabrolepudding" (Melkers namn på Creme brulee), ostar och rödvin och fila på sina ömma fingertoppar är nått för oss det. Kankse vi kan klämma in en resa till i september också. Nils måste ju hålla sin sanddiet vid liv.

Fontainebleau

Nyss hemkomna från en härligt, fullspäckad, underbar vecka i skogarna kring Fontainebleau.
Bilderna får sammanfatta.

1:a maj!

Idag marscherade vi ut till Jumkil med våra plakat. Vi höjde våra röster för att kräva nödvändiga förändringar. Vi kräver:

- kortare arbetsdagar
- längre semester
- bättre stick
- tjockare paddor
- helnattssömn till Tina.

Det blev lite klättrat också...

Latino Lover

Förra helgen var det dags att känna på Latino Lover igen. Trots något blöta förhållanden efter ett ihållande snöfall gick det bra, riktigt bra. Tina repeterade ståstarten och jag satte sittstarten för första gången. Det var vår lilla bruleé-puddingsbrännare som precis lyckades torka alla grepp, nästan, innan den gick sönder. Den fick visserligen lite hjälp, med att gå sönder, eftersom jag tappade den i en sten. Nu kan vi äntligen unna oss en riktig brännare...

Film från Fiby

Vissa dagar är lite bättre än andra...

I söndags var vi på väg till Jumkil för att testa lite nya problem, men vi blev istället övertalade att åka till Fiby. Fiby har ju blivit lite av en hemmaklippa för våran del, dels för att det är så fint där och öppet och soligt, men också för att barnen älskar att klättra runt på och mellan alla stenar där. Just i söndags var barnen på extra gott humör eftersom vädret var strålande och det fullkomligt kryllade av lekkamrater. Vi vuxna hade också flera lekkamrater där och vädret var sådär perfekt som bara en inbiten bouldrare kan önska. Soligt, men ändå inte för varmt (bra "stick" alltså). När det senare visade sig att både Tina och jag var i strålande form så blev känslan än bättre. Tina betade av några gamla godingar innan hon avfärdade sitt projekt Ena foten i bäcken och istället gick på Tottes hund. Själv började jag känna att det kanske var dags att testa mitt projekt, sju 7a på en dag. Tina gjorde processen kort med Tottes hund och gled upp oförskämt lätt mitt i solgasset. Själv hade jag stora problem. Jag började beta av några andra problem istället, Ena foten i bäcken, Förlös, Dogstory och Långa farbrorn. När Jag sedan klarade Fred is dead var jag bara tvungen att testa Tottes hund igen och då hade molnen börjat hopa sig och temperaturen sjunkit lite, precis som på beställning. Nu kom jag upp och således fick vi göra ett stopp vid noshörningsblocket påvägen tillbaka till bilen. Sweet and sour gick förvånansvärt lätt och så var projektet fullbordat. Vilken dag. Några av problemen fastnade på film, men kamerabatterierna gillade inte de låga temperaturerna lika mycket som vi...

King Louie på film!

Så blev det ihopklippt en liten film från Nåsten och King Louie. Först lite misslyckad svängdörrsbeta följt av två sends denna kalla och blåsiga dag.

Påskplaner

Ibland får man käppar i hjulet. Då är det bara att tänka om.
Den tilltänkta resan till Västervik blev inte av. Kändes lite riskabelt att ge sig av på en längre resa när ett av barnen kräkits. Men vet liksom inte om hela husvagnen ska förvandlas till kräkssjukestuga istället för klätterresasovställe.
Det blev ju ganska bra ändå.
Påskhelgen bjöd i de Uppländska skogarna på finfina klätterförhållanden om än något kallt.
Skärtorsdag spenderade vi i ett ganska blåsigt Källberga. Mats hade en jamskola vid en av sprickorna han hittat. Jag måste dock erkänna att jag ganska snart gav upp, det gjorde ju för ont. Mesig, jag? JA!
Dagiströtta barn roades med att leta påskägg som gömdes i grottorna.
Långfredag var det ju ett återtåg på vintervädret men en joggingtur han vi med och så en härlig påskmiddag hos mormor med syskon och kusiner, mysigt.
Påskafton i Nåsten/Enköpingsvägen med bara en bebis att serva, som dessutom sov mesta tiden, hur soft som helst. Storpojkarna fick leka hos kusinerna. Vinn-vinn som man säger. Dessutom fick jag ticka av ett gammalt projekt som det var två år sedan jag försökte på, King Louie. Som tur var hade vi filmat de tidigare försöken så jag behövde inte sätta mig där och försöka komma på all beta igen. Det klarar inte min amningströtta hjärna!
Emil var grymt nära på Latino Lover ss. Nils hade dock tröttnat vid det laget och ville hem till brorsorna. Eller vem var nu tröttast egentligen;)
Påskdagen bjöd på strålande sol i Fiby. Nils fick premärgrötas på en padda. Korv och mashmallowsgrillning, påskäggsletande (som påskharen gömt även här)schysst sällskap hjälpte till att förgylla den dagen ytterligare.
Annandag påsk avslutades med en lätt joggingtur med en vid det laget ganska trött kropp och framför allt sådär härligt slitna fingertoppar.
Det blev inga mer kräkor.
Västervik finns ju kvar. Kanske Krisit flygare passar för en tripp dit.

Feber

Oh, pust och puh!
Febertermometern visar 37,8 vågen visar 53,2 och 1/3 av barnen är friska, inte så stora chanser för snabb återhämtning för mamman.
Har nästan glömt hur det känns att vara frisk och stark. Efter tio dagar med feber och bihålor fulla med snor känner man sig inte så kaxig.
Peppar peppar känns det ändå odag som att vi går åt rätt håll.
Snart är det påsk och då ska vi (väl) vara friska och ge oss av lite söderrut och prova nya block.
Nu har Emil och jag dessutom blivit lurade att köra twentypullups. Vi får se hur länge armbågarna klarar sig. om sex veckor utlovas det resultat, fasiken att man är en sån "sucker" på att gå på utmaningar:)
Senast jag klarade 20 pullups var på julafton för tre år sedan, men då var jag full...

Lite lördagsfilosoferande leder ändå fram till tanken att det kanske är nu som man är som lyckligast!

Småbarnsmorsa

Här följer en beskrivning av hur en dag kan se ut för en helt vanlig småbarnsmorsa i 2000-talets Sverige.
Dagen börjar ca. kl. 08.00 då vi, d.v.s. Nils och jag vaknar. Det första vi gör är att släppa in storebrorsorna som kommer och gosar och säger godmorgon. När jag öppnar dörren släpper jag också in en underbar kaffedoft vilket berättar att Emil sitter och äter frukost. Melker ska visa sina senaste Spidermankonster och Linus vill att jag ska berätta en saga. Sedan är det till att få iväg allihopa till dagis och jobb. Vi har den oerhörda lyxen av att slippa packa på Nils och ge oss iväg. Emil hämtar och lämnar nästan alla dagar i veckan. När så alla har gett sig av blir det lite stressigt att hinna få i mamman en ordentlig frukost innan bebis vill sova igen. Efter frukosten sover Nils och jag middag. Denna gång ligger han på mitt bröst i kökssoffan i sisådär en och en halv till två timmar. Lunch, en kopp kaffe och sen dagens friskluftsintag. Vi promenerar i Hågadalen eller tar en joggingtur. När våren kommer ska vi ge oss ut i klätterskogen, längtar!
Vid halv fyra kommer resten av gänget hem igen. Då läser vi sagor, leker med bilar (vilket jag bara ägnar mig åt högst motvilligt) och lagar mat. Vid halv åtta turas Emil och jag om att natta storpojkarna. När de sover turas vi om att vanka med Nils medans den andra kör hemmaträningen ibland bara ett par varv på pilatesbollen och ibland hela programmet med klättervägg och kettlebell. Är det torsdag kommer farmor och leker medans Emil, Nils och jag åker till Crux och klättrar. Sedan sitter vi i soffan till alldeles för sent och fikar och spelar Wordfeud. Tacka vet jag den svenska föräldrarförsäkringen!
Sedan består helgen av långa frukostar som slutar där lunchen börjar, pulka-skridskoåkning, div. klätterutflykter och bastubad.
Återkommer ofta i tanken till undersökningen vad människor på dödsbädden vill ge för råd till oss andra.

Hur man får till det.

Som småbarnsförälder är det dyrbaraste man har tid. När möjlighet ges är det bara att köra. Är du tillräckligt motiverad så går det.
Barnvakten bokad och du har ont i halsen? Kör, känn inte efter, bara kör...
Ja, kanske inte alltid att rekommendera men det ges liksom inte möjlighet att ligga på sofflocket och fundera då kan möjligheten redan ha passerat..
När man så kommer ut (eller in) så känner man sig lätt som en Duracellkanin. Klättra klättra klättra. Det som blir lidande är den sociala biten av det hela, vem har tid att snacka?
Jo, förresten lite har iaf jag tid att prata för jag ammar ju och då händer det faktiskt att jag sitter still en liten stund!
Bästa sättet att umgås är ju i joggingspåret eller på blocket.

MammaTina sitter still en liten stund!