Behoven är olika. Jag behöver klättring. Det är när jag klättrar som jag är i mitt rätta element.
Klättring är terapi, rekreation, äventyr, "pysventil", frilufsande.
Vissa dagar är det lättare att komma ut än andra, tur att man då har en samspelt/likasinnad äkta man. Vi drar varandra. Ena dagen är det jag som är supperpeppad och står och kokar kaffe och packar, andra dagen är det Emil. Hur härligt som helst och fantastiskt att det är så. Ännu mer friktionsfritt blir det ju i och med att båda ser det som självklart att prioritera bort städning/tvättning/diskning framför klättring.
Jag måste bara (om ett halvår eller så) lära mig att bemästra min hjärna. Ingen dålig uppgift!
Jag menar om jag gravid i v 25, tror jag; klättrar nära min maxgräns måste det innebära att jag inte riktigt har pressat mig till min maxgräns, känns som ett logiskt resonemang.
Man är aldrig starkare än sin svagaste länk, eller hur man nu säger. Har iallafall höstens träningsmål färdigplanerad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.