En milstolpe i våra liv.
Jag minns det som igår, en underbar sommardag för 6,5 år sedan. Linus var två-tre veckor och vi var ute på landet. Mamma sa att hon och pappa kunde titta på Linus om jag och Emil ville ta en cykeltur eller så. Ok, efter lite amning och pussande hoppar vi upp på cyklarna och racear
Runt landskapet i kanske 30-40 minuter. Hela tiden hör jag bebisskrik i huvudet. Inte bara lite gnäll utan, ja några av er vet hur en riktigt liten, hungrig, bebis kan låta.
När vi cyklar in på tomten hörs inte ett ljud! Linus har ju självklart legat och snusat hur mysigt som helst på verandan hela tiden vi var borta.
I tisdags hade vi barnvakt till alla tre för första gången för att åka och klättra tillsammans. Jag såg att Emil kollade telefonen ett par gånger för att se om farmor som var hemma med barnen hade ringt. Med småbarnstempot i kroppen blev jag trött på en halvtimme och kom liksom inte på att jag faktiskt för en gång skull hade tid att sitta ner och pausa en stund.
Idag, fjärde uteklättret för säsongen men första heldagen.
Helt fantastiskt! Man förstår nästan inte hur man har överlevt denna låååånga vinter.
Känslan i kroppen i bilen på väg hem i solnedgången med ömmande fingertoppar och russinätande barn i bilen är svårslagen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.